Att se Fionas känslor är ganska djupt, ibland är det bara du som känner till den verkliga smärtan, och inte ens din man och mamma kan känna empati för den. Under de första tre månaderna av graviditeten var illamåendet allvarligt, och det fanns flera tillfällen då bara surt vatten återstod. I mitten av månaderna domnade mina händer och mina ben svullnade på mindre än tio minuters gång. Under de sista två eller tre månaderna kändes det som om jag var bortkopplad i kroppen och jag hade ont i ryggen Värkarna under de två dagarna efter förlossningen fick mig att verkligen förstå vad det innebär att vilja dö, och jag kan verkligen förstå varför vissa gravida kvinnor hoppar ner från byggnaden av smärta. Efter att ha öppnat tio fingrar följde min man med mig för att föda, och jag höll på att få slut på krafter i slutet av förlossningen, och de fem läkarna plus honom lade den på hyllorna tillsammans, och det tog nästan två timmar att komma ut, och min mage var alldeles blå av läkaren. Det var inte så lätt att föda och jag kunde inte gå ner på marken alls den första dagen, vilket kan bero på narkosen. Jag måste ge mat åtta gånger om dagen, och när min man är borta måste jag köra min instängda svägerska till sjukhuset när jag är instängd, och jag vet inte hur jag ska säga att det är för mycket lidande. Under denna period är det ännu svårare att spekulera i mynt, varje gång man pratar om projekt kommer vissa att säga att man ska vila mer när man är gravid, men tjejer är likadana som pojkar, och de vill verkligen inte kliva ut på marknaden när de kommer. På dagarna när jag var på väg att föda tog jag en oxytocininjektion den första natten när jag kom ut, sköterskan sa att jag skulle gå och lägga mig tidigt, och rädslan för eventuell förlossning den andra dagen blandad med FOMO av denna stbl gjorde mitt huvud yr. Nästa natt, efter att ha fött narkosen, var det Asters utgivning av mynt och ett intressemöte, och jag ville verkligen operera min kropp perfekt men det fick jag inte. Det finns många andra exempel, den intermittenta sömnen av amning gör det svårt för mig att tänka på recensionen, och efter graviditeten stöter jag på lite tur, som Trump som WLFI men den är mer hjälplös och förvirrad, torkar ofta tårar tyst, och progesteronstörningar har också fått mig att bli galen periodvis. Min familj och instängda svägerska rekommenderar inte att ha en valp hemma när de föds, och jag har inte sett en hund på mer än fem år i nästan en månad. Faktum är att jag tycker att min kärlek till barn och husdjur verkar vara densamma, och det är svårt att säga vem jag kommer att ge upp den här delen för. Så det är rimligt att vara oförberedd, inte nödvändigtvis att vara resonlig, kvinnor uthärdar verkligen alltid sina egna behov för familjens och den andra halvans skull, alltför många av mina kvinnliga vänner tvingar sig själva att glömma att säga smärta för kärlek, jag vet inte varför det är så här, smärta är smärta är svårt, säg inte att det är okej! Det känns bra att ha det här barnet, men smärtan är också verklig. Att vara starka är vårt val, inte ett måste.